Avslut

Och så lämnade Evelina Sverige. Känns surrealistiskt. Jag antar att jag borde tycka att det känns sorgligt, men fan heller. Det ÄR ju inte sorgligt. Evelina växer och väljer att vara en av de få som verkligen strävar efter lyckan. Jag vägrar känna sorg över det.

Jag spenderade kvällen med Matilda, drickandes Kaffe Karlsson och ätandes kladdkaka hemma hos henne, vilket betyder på Harrys. Jag fick prata av mig en del (tack, Matilda!) vilket var skönt. Kom egentligen inte fram till nåt nytt, utan bekräftade bara sanningar jag redan visste. Om förhållanden, ömsesidighet, lycka och strävan. Hon är exhalterad över sitt förhållande med Micke, som verkar funka väldigt bra. Jag är mycket stolt över Matilda, att hon vågar, att hon satsar, att hon är kär. Det är fan inte det enklaste.

Vi skiljdes klockan 22, och jag har spenderat den senaste timmen med att cykla runt. Jag cyklade ned mot slottsmöllan. En grupp kids med moppar stod runt en massa marshaller och ljus - tydligen en minnesplats av någon, troligen en bilolycka. Jag cyklar förbi. Jag är på väg till en av mina egna minnesplatser.

Slasque-studion. Inte så mycket studio längre, visserligen - den verkar ombyggd till något flashigt kontor. Ändå är minnesbilderna rätt färska, kanske för att Fredrik och Criwall suttit och klippt matriel de senaste dagarna vilket uppbådat mycket nostalgi. Jag längtar inte riktigt tillbaka tillbaka till Slasque-dagarna, det ligger bakom mig, men vi hade sjukt roligt och vi var alla fina människor som jobbade tillsammans, och det vill jag ha igen. Om och om igen.

Jag cyklade runt på slottsmöllan ett tag. Efter att ha läst den industrialist-glorifierande boken Atlas Shrugged så är det lätt att låta sig dras med av de enorma forna industribyggnaderna som ligger runt en stor fors, omgivet av lummig lövskog. Området är både enormt imponernade och hintar om dess gamla storhet, samtidigt som det är otroligt vackert, rent naturmässigt. Dimman ligger tät över stället när jag cykar igenom det.

Det är oundvikligt att jag åker förbi det som nu är Friskis och Svettis lokaler, och som för många år sedan var en lokal där bl.a. jag och 100 andra spelade en föreställning som hette Skuggor och Silhuetter. En av de mer spektakulära grejorna i pjäsen var när vi alla 100, sponsrade av Halmstad Frukt och Grönt, bet i varsitt äpple samtidigt. Det var sjukt mysigt att sitta på gräset utanför, väntandes på kvällens föreställning.

Samtidigt trillar många andra gamla fina minnen in i primärminnet. Förluster som kanske inte riktigt är behandlade ännu. Men det känns lungt. Jag reagerar mindre starkt för var dag som går, för varje gång tanken kommer.

Harkrank enters my den. You will die.

Just nu är mitt liv idealiskt igen. Det är nu jag trivs. Kaos. Nystart. Lite ångest, osäkerhet, men också spänning inför framtiden. Tillvaron är ostabil, och därför tvingas JAG äntligen till att bli stabil.

Jag ser tillbaka på det som varit.

Men jag känner ingen saknad. Ingen ångest.

Bara tacksamhet och glädje.

För de händelser som gjort mig till den jag är.