Förväntningar på omgivning

Idag har jag jobbat 10 timmar effektiv tid (nästan) med Rydeman. Parprogrammering över Skype funkar verkligen sjukt bra. Vi är typ 5 ggr effektivare än vi hade varit indiviudellt. Blir nog en artikel om det snart. Eller ett manifest. Var på jobbet 10:30 (nåja, 10:40) och jobbade till 20:00. Kickass. Efter det halade jag mig iväg till Bulls och satt och språkade med Hanna en lång stund. Vi pratade lite om företagets framtid, arkeologprogrammet på Gotland, och natruligtvis, som alltid med Hanna, analys av mänskliga förhållanden.

Vi diskuterade inlägget som Gretchen gjorde på sin blogg igår:

When I don’t get that praise, I feel furious and hurt. I feel ignored and taken for granted.

To try to combat this expectation, I keep reminding myself of a line from one of my favorite happiness works, St. Therese of Lisieux’s memoir, Story of a Soul. St. Therese wrote, “When one loves, one does not calculate.”

Helvete vad spik på det där är, egentligen. Min egna reflektion av det där är hur jag känner mig sårad och sviken av personer från mitt förflutna. Jag hade förväntningar på dem, som inte infriades, och det sårade mig, i vissa fall väldigt djupt. Men i slutändan så är det stora upphovet till min smärta inte handlingarna i sig, utan det faktum att jag förväntade (ett fint ord för kräva) mig att de skulle vara på det viset jag ville och vilja det jag ville. I slutändan beskyller jag dem och mår dåligt just för att de inte är det jag ville att de skulle vara - smärtan från själva oförrätterna som gjorde har mestadels ebbat ut - smärtan jag känner nu är för att jag fortfarande envist håller fast vid min rätt att vara arg.

Men är det så jävla coolt att vara arg? Många skulle säga att jag har rätt att vara det mot människor som handlat fel mot mig. Men är det inte egentligen mera rätt att släppa taget om det? Jag ursäktar eller godkänner ju trots allt inte handlingen bara för att jag väljer att sluta vara bunden till den längre. Beundrar jag inte människor som släpper taget om oförrätter och blickar framåt mer än människor som martyriserat klamrar sig fast vid hemska saker som hänt dem? Svaret är hell, yeah.