Om utseenden, kläder och attiraljer

Idag har jag åkt tåg till Malmö.

Det var rätt mycket folk på tåget, så jag blev inmanglad på en plats bredvid en snubbe med hästsvans. Han verkade vara en trevlig prick, och jag funderade på att få till nån slags konversation med honom, med tanke på mtt tidigare blogginlägg om småprat, men jag hittade liksom inte riktigt någon ingång till konversation - "Hej, vi ska åt samma håll, vad trevligt" liksom. Jag försökte hitta någon slags öppning i hands klädsel eller attiraljer han bar på sig, men kunde inte hitta något. Han bar en pullover och jeans och inga smycken eller dylikt.
Anonymt och trist, tänkte jag.

I brist på annat att göra tittade jag mig omkring i tåget för att observera kläder och accesoarer hos personerna runt mig. Tjejen bredvid mig hade en ganska lustig tröja med en häst med fluff på - rolig, men sade knappast något om hennes person. Min fundering eskalerade snabbt till en informell undersökning av folket på tåget. Jag gjorde två vändor igenom tåget och fann att av alla tågets passagerare (uppskattningsvis 150-200 personer) så hade cirka 4-5 personer klädsel eller acessoarer som sade något som helst om deras personlighet. Jag vill här tillägga att jag var *extremt* generös med vad jag klassade som talande om personligheten. Kläder och accessoarer är idag helt enkelt otroligt anonyma. I alla fall i tåget jag åkte i.

Motsats-exempel: För ett tag sedan sprang jag på en flicka på stan som hade en superröd legotröja som jag glatt kommenterade, då jag kände en viss gemenskap med henne i vår kärlek för den spektakulärt dyra men roliga serien av plastbyggstenar. Vi möttes lite grann. Hade det inte varit för tröjan hade vi varit främlingar.

Varför bär inte mer människor kläder och accessoarer som framhäver deras jag? Varför är kläder begränsade till simpel estetik eller att framhäva, öh, fysiska attribut? Varför är det så få som använder sin klädsel till att säga något om sig själva och ge en öppning till möte med andra? Jag kan förstå viljan till anonymitet, men jag vägrar att tro att den är så stor att 196 av 200 personer på ett tåg inte vill ha en konversation med en främling om något de har gemensamt.

Det finns ett problem att lösa här. Ett viktigt sådant. Jag tror jag tänker göra det.

---

I vilket fall, syftet med min resa till Malmö var att ha...

Lunchmöte med Rydeman

Syftet med detta möte är faktiskt ett led i en process att lösa ovanstående diskuterat problem, men för er som inte vet mera redan kan jag inte avslöja mera i skrivande stund. Det är halvhemligt i ungefär 30 dagar till. I vilket fall åt vi på Jensens Bofhus som är ett OTROLIGT trevligt lunchställe bortsett från att deras ölutbud är vrålkasst.

På samma ställe hade jag sen ...

en lång jävla matfika med Sofia,

... en kompis från way back som jag förlorat kontakten med lite sen hon flyttade till Malmö. Det var första gången jag verkligen pratat med henne på flera år och det gjorde verkligen min dag. Hon är verkligen genuint en av de absolut bästa människor jag känner och är på min top 5 av bra saker med Malmö.

På vägen hem från Malmö träffade jag TESSAN (Ja, lina och hanna, vår tessan) på tåget. Oddsen för detta är ungefär en på hojillionen eftersom hon bor i Köpenhamn på en galen clownskola där de lär sig tyska krältekniker.

Det är kul att träffa tessan. Hon verkar växa för varje gång jag träffar henne, och det som är bra med tessan blir hela tiden mer och det som var jobbigt med tessan verkar vara nästan helt försvunnet. Det är en skönt energiskt lugn som ligger över henne som bara får en att vilja vara i hennes närvaro så mycket som möjligt.

Jag smygtog en bild på en...

FUCKING JÄVLA SKITCOOL INDISK TERRORISTISK AGENT